Senaste filmen jag såg
Tyvärr hann han bara vara här i några timmar, så saknar honom redan alldeles för mycket. Vi hann dock se Ant-Man, och den var väldigt mycket bättre än jag trodde att den skulle vara.
Sånt jag längtar efter
 |
| Nej nu har det varit alldeles för kallt, alldeles för länge utan snö. Den får gärna komma typ... idag? (I alla fall i veckan, annars kommer vi ha en besviken Stella) |
Design-förändring
Jag pillar och håller på med min design idag.
Förlåt om någon blir förvirrad. Eller om det ställer till stora besvär. Men det finns saker jag ville piffa till, så jag fixar allt och försöker få det att se bra ut, helt enkelt.
Hittills är den största skillnaden nog ändå min nya header.
1 – Five ways to win your heart
- Få mig att skratta
Hur klyschigt det än låter är det här nog bästa sättet. Inte bara vanligt skratt, ett tomt "haha" som man slänger ur sig när en kompis gör något roligt. Utan det där skrattet som gör att man får ont i magen, som man nästan inte kan avsluta. Som gör att man nästan inte kan andas.
Och att kunna skratta tillsammans gör allt så mycket lättare.
- Var dig själv
Klyschorna bara rullar här. Men. Det märks ganska ofta när någon anstränger sig för att vara någon man inte är, och det är så mycket roligare att vara med någon som inte anstränger sig för att bli omtyckt utan bara är. Blir också lättare för en själv, eftersom man då själv inte heller behöver anstränga sig för att bli omtyckt.
- Prata med mig utan att det märks att tiden går
Alltså, det finns vissa människor man pratar med som pratar på, och som man undrar hur människan kan prata i en halvtimme utan paus, och så kollar man diskret på någon klocka och inser att fan, det har bara gått två minuter.
Det är dock inte på det sättet jag menar. Jag menar dessa underbara samtal man har med vissa personer, som inte tar slut och som man inte märker att man har suttit i fem timmar och pratat med förrän den andra personen utbrister att "Oj klockan är redan sju på morgonen!".
Jag och min pojkvän pratade i fyra timmar första gången vi sågs, och han fick stressa därifrån för att han skulle träffa kompisar. Saknar det faktiskt lite.
Får tvinga iväg honom på en fika nästa gång vi ses...
- Kunna vara tysta tillsammans
Det här är något mamma har sagt till mig. "När man kan vara tysta tillsammans, då vet man att man är nära". Och det är så sant.
Vissa människor blir det stelt med om man inte säger något, och så uppkommer allt detta prat om vädret. Eller hur mycket man hatar skolan. Eller vad som helst, som egentligen inte är relevant (och sedan kan man ha väldigt intressanta diskussioner om detta också om man är tillräckligt nära). Men andra människor behöver inte det där kallpratet. Man bara sitter tyst, och tycker om att vara just där man är.
Enligt mig är det just dessa människor man också kan ha de bästa konversationerna med.
- Lukta gott
Oh ja, en ytlig sak ska med också. Och hur viktigt är lukten liksom inte?
Jag kan på riktigt vända mig om på stan, och tänka att Oj den där människan vill jag lära känna, hen luktade så gott! Så det måste ju liksom in på den här listan.
 |
| Appropå att snacka utan att tiden går. 15 timmars skype-snack med min bästa kompis. |
För att komma igång
Hittade denna utmaning här, och bestämde mig för att liksom... varför inte? Visst kanske det är lite tråkigt att läsa, men de här sakerna var faktiskt väldigt intressanta. Och eftersom det kommer med bilder överallt, kommer det ju inte bli så tråkigt ändå.
Så dag 1 kommer imorgon!
Så dag 1 kommer imorgon!
We lost all meaning, lost all magic
Jag kommer ihåg första gången vi sågs. Du satt där och höll på din mobil, och jag var så nervös att jag mådde illa. Ville fly iväg, önskade att vi inte någonsin hade börjat prata. Och så tittade du upp, precis när jag ställde mig framför dig, men du fattade nog inte att jag var jag. Inte först. Men sen reste du dig upp, jag sa väl ett svagt hej, och vi kramades. Visst var det lite stelt, men bara kramen gjorde att jag slutade må så illa. Och du luktade så gott.
Sen började vi gå. Istället för att fika, som vi egentligen hade tänkt, gick vi på promenad i fyra timmar. Stockholms gator ringlade fram, och jag vet än idag inte riktigt var vi var. Du hade koll även fast du fick det att låta som att du inte hade det. Vi stannade på ett fik efter ett tag, eftersom det var den varmaste dagen på sommaren. Där satt vi också länge. Du berättade om ditt hemlighetsstämplade jobb, avslöjade allt om det och jag lyssnade intresserat. Jag önskade att jag var lite mer intressant och också kunde prata på, precis som du. Men det var roligare att lyssna. Och när jag väl sa något lyssnade du lika intresserat på mig.
Jag undrar om du vet att tjejen som gick in tio minuter efter oss var min kompis. Jag undrar om du vet att min ursäkt om att gå på toa när vi skulle dra egentligen handlade om att jag skulle prata med henne. Förmodligen anade du något, och det var kanske därför du väntade utanför cafét.
När vi sa hejdå var kramen lång. Jag ville inte släppa dig, och fick känslan av att du inte ville släppa mig. Så annorlunda än sista gången vi sa hejdå. Då undrade du om du kunde skjutsa mig hem, och jag undrar fortfarande om jag borde ha tackat ja. Tänk om jag inte hade planerat att åka till min kompis landställe. Men jag tackade nej. Och min kompis kunde inte ta med sig till sitt landställe. Jag undrar vad som hade hänt om jag tackat ja till dig istället för henne. Hade vi fortfarande pratat idag?
Vi pratade konstant i tre månader. Långa sms-konversationer varje dag. Jag klandrar fortfarande mig själv för att vi slutade, även fast det är lika mycket ditt fel. För du kunde ha svarat. Du kunde ha skickat något litet. Svarat att du inte ville få ut något, att du inte ville prata med mig mer. Inte låta dina sista ord till mig vara att du inte ignorerar mig.
Men det är borta nu. Allt är borta. Du, ditt nummer, våra sms. För jag antar att du också tagit bort allt det. Tänk om det hade varit lika lätt att radera minnen.
Jag kommer ihåg sista gången vi sågs. Du sa att du hade tänkt skicka en snap på mig till mig innan jag hade sett dig, men att du kände dig lite för stalker. Du trodde inte att jag hade sett dig även fast jag hade det, förmodligen långt före du såg mig. Och samma tankar hade passerat genom mitt huvud.
När vi sa hejdå den gången lovade jag att jag inte var surast i världen. För jag var inte sur. Bara besviken. Jag grät när jag var på väg till jobbet, jobbet som började en timme efter att du lämnade mig, och jag undrade vad du hade sagt precis när jag gick. För jag vände bara ryggen till och ignorerade att du sa något, jag ville inte veta. Ropade hejdå över axeln och låtsades vara glad i regnet.
Smset om att du hittar i Uppsala gjorde min eftermiddag bättre, fick mig att må mindre illa. Precis som de dagar när jag gömde mig under min filt och mådde dåligt, fram tills du skickade något.
Och nu sitter jag och gråter sönder på grund av en text om dig. En text om hur bra sommaren var, och hur vintern sakta men säkert frös ner all glädje. Hur vintern sakta frös ner allt mellan dig och mig. Och jag är arg på dig för hur du behandlade mig, men jag kan inte låta bli att sakna stunderna när du var du. När du var den axel jag kunde luta mig mot, och bara känna mig bäst i världen hos.
Fast egentligen var det ju aldrig så. Egentligen var jag ju aldrig din, du var aldrig min. Egentligen var vi bara två vilsna själar på internet. Kanske var det bara jag som tyckte att det fanns någon sorts dragningskraft mellan oss. Kanske var det bara jag som såg vänskapen mellan oss.
Och precis som första gången vi sågs, önskar jag nu att vi aldrig hade börjat prata.
Ett nytt försök
Gör ett nytt försök. Ett nytt försök till att blogga.
Men den här gången står fokus inte i ord utan i bilder.
För jag insåg att jag faktiskt är ganska bra på att fota när jag tittade på min skärmsläckare igår. Och att jag har alldeles för många bilder som bara ligger undanglömda på datorn och samlar damm. Bilder som inte får den uppskattning de behöver. Så varför inte dela med sig av dem liksom?
Bloggade cirka två dagar på for.me, och var jättenöjd. Med allt. Förutom att jag inte fick bestämma helt själv allt vad jag ville ha. Och även om jag inte har satt igång att redigera någon html alls här än, så kommer det.
Och här är en bild på min skärmsläckare. Från typ två dagar sen (lägger alltid till nya bilder i den känns det som, men dessa finns ju liksom kvar).
Första bilden är från Tyskland. Det var solnedgång och allt var vackert, jag gick en promenad och var ensam. Lär skriva ett inlägg om det senare.
Bilden under är från Marocko när vi var där i början av 2015. Det var en massa barn som sprang och jag smygfotade.
Till höger om dessa, den lite större bilden, är en katt som hoppade precis när jag fotade den. Fick bara denna bild av hoppet och är sjukt nöjd. Också Marocko.
Sista bilden i denna rad är från vår trädgård här i Uppsala.
Geten som hånglar med en vägg är typ en av mina favoritbilder. Den är också tagen i Marocko, en resa där jag tänkte väldigt mycket på att kyssa en kille som jag hade lämnat i Uppsala (som nu är min pojkvän också).
Under geten är en bild från Brügge i Belgien, där jag var tillsammans med mamman och dottern i familjen jag var au pair hos.
Bredvid dessa två, under katten, har vi Fyrisån. Kallade bilden för "Magi i en vattenpöl", men det är alltså egentligen... lite större än en vattenpöl.
Och sist men inte minst har vi en urgammal bild. Jag tror den är från 2012, eller kanske –13. Vi var på konfaåterträff och pratade om en massa saker. Nycklarna var nyckelord till en övning. Efter den återträffen återvände jag till gymnasiet och skrev en uppsats som jag fick A på, och en massa beröm för min slutkläm, där jag hade blandat in en mängd av de saker vi tog upp under lägret.
Men den här gången står fokus inte i ord utan i bilder.
För jag insåg att jag faktiskt är ganska bra på att fota när jag tittade på min skärmsläckare igår. Och att jag har alldeles för många bilder som bara ligger undanglömda på datorn och samlar damm. Bilder som inte får den uppskattning de behöver. Så varför inte dela med sig av dem liksom?
Bloggade cirka två dagar på for.me, och var jättenöjd. Med allt. Förutom att jag inte fick bestämma helt själv allt vad jag ville ha. Och även om jag inte har satt igång att redigera någon html alls här än, så kommer det.
Och här är en bild på min skärmsläckare. Från typ två dagar sen (lägger alltid till nya bilder i den känns det som, men dessa finns ju liksom kvar).
Bilden under är från Marocko när vi var där i början av 2015. Det var en massa barn som sprang och jag smygfotade.
Till höger om dessa, den lite större bilden, är en katt som hoppade precis när jag fotade den. Fick bara denna bild av hoppet och är sjukt nöjd. Också Marocko.
Sista bilden i denna rad är från vår trädgård här i Uppsala.
Geten som hånglar med en vägg är typ en av mina favoritbilder. Den är också tagen i Marocko, en resa där jag tänkte väldigt mycket på att kyssa en kille som jag hade lämnat i Uppsala (som nu är min pojkvän också).
Under geten är en bild från Brügge i Belgien, där jag var tillsammans med mamman och dottern i familjen jag var au pair hos.
Bredvid dessa två, under katten, har vi Fyrisån. Kallade bilden för "Magi i en vattenpöl", men det är alltså egentligen... lite större än en vattenpöl.
Och sist men inte minst har vi en urgammal bild. Jag tror den är från 2012, eller kanske –13. Vi var på konfaåterträff och pratade om en massa saker. Nycklarna var nyckelord till en övning. Efter den återträffen återvände jag till gymnasiet och skrev en uppsats som jag fick A på, och en massa beröm för min slutkläm, där jag hade blandat in en mängd av de saker vi tog upp under lägret.
Fredag den 13 (och en massa ord)
Bryter nu av med ett inlägg med lite personliga tankar och upplevelser. Trots allt har det gått nio månader och jag behövde bara få ord på allt.
Vi har haft så många i år. Fredag den 13 alltså. Den första var ju i februari. Sen var det en i mars. Och nu är vi här igen. Dagen med maxad otur.
Fast egentligen tror jag inte riktigt på det där. Speciellt inte med tanke på hur det sett ut tidigare. Speciellt inte med tanke på den första i år.
Fredag den 13 februari.
Jag vaknade runt halv sex och var så trött, ville verkligen inte jobba. Och ville ännu mindre att kvällen skulle komma. Jag hade närmast panikkänslor gällande kvällen.
På jobbet pratade vi och skrattade, och jag kände illamåendet växa inom mig hela dagen. Det slutade med att vi fyra som jobbade på Forum den morgonen satte oss utanför ett kök och snackade allmänt skit. Skrattade åt att vi var klara enhalvtimme innan vi var schemalagda att sluta – speciellt eftersom det ju var fredag den 13. Jag och en annan tjej i min ålder snackade om hur det hade gått för mig att träffa den där killen två dagar tidigare. Den där killen som jag verkligen inte ville träffa, eftersom jag var så äckligt nervös inför det. Lika nervös som jag var inför kvällen. Och jag svarade att det nog gick ganska bra, eftersom han hade bjudit mig på bio ikväll. Och att det förmodligen skulle gå skit. För det var ju ändå fredag den 13, liksom.
Kommer inte ihåg så mycket mer, vad som hände resten av dagen. Jag tror jag packade lite, eftersom jag skulle till Marocko dagen efter med min familj. Kan ha rotat igenom alla mina kläder för att panikslaget inse att jag inte hade något fint att ha på mig. Och sedan sket jag i det, satte på mig något bekvämt istället.
Och sedan kom den. Kvällen med stort K. Jag hade nog egentligen inte så mycket förväntningar. Bara taggad att träffa honom igen. Och lagom nervös också.
Vi träffades utanför Storken, och hämtade ut biljetterna till filmen som började en timme senare. I brist på annat att göra, bestämde vi oss för att gå en promenad. Vi snackade om allt möjligt, och gick på platser som jag brukade undvika när jag gick ensam på grund av hur en annan kille totalt hade raderat mig ur sitt liv efter att vi gick just där. Vi hade trevligt, och sprang in i en av hans systers kompisar men pratade inte så länge med henne. Och sedan hade det plötsligt gått nästan en timme, och vi gick tillbaka till bion. (Där vi för övrigt stod i trappan en kvart bara för att filmen började senare än vi trodde...).
Woman in Black 2. Jag blev upprörd när barnen dog, och efter ett tag märkte han det (typ tio minuter in i filmen?). Det slutade med att vi höll hand resten av filmen, och jag satt typ med huvudet mot hans axel och kände mig dum som ryckte till varenda gång det kom en jumpscare.
När vi gick ut från bion hade det börjat snöa. Jag var varm och lycklig, och vi började gå. Jag visste inte alls vad som skulle hända, men jag ville inte säga hejdå. Jag ville inte åka iväg från honom, så jag bara hakade på åt samma håll som han. Och vi gick där, mitt i natten, i snöfallet, hand i hand. Jag var lyckligare än jag någonsin hade varit tidigare. Vi pratade, skrattade, och gick tysta. Allt var ganska så perfekt.
Vid UKK började jag dock känna att jag var på väg åt totalt fel håll. Och han frågade precis då om han drog iväg mig för lång, och jag svarade lite tyst att jag bor på andra sidan Uppsala. Han skrattade, och frågade varför jag inte sagt något tidigare (vilket man ju kan undra, men precis som jag sa till honom då, ville jag inte sluta snacka med honom). Och sedan bestämde vi oss för att gå åt olika håll. Han bortåt, jag tillbaka. Vi kramades, och det blev helt naturligt en kyss. Och sedan sa vi hejdå igen, och gick iväg.
Jag log hela vägen hem. Ja, inte bara log. Dansade, hoppade, sprang. Jag var så lycklig. Det kändes som att jag svävade. Vägen hem gick mycket snabbare än vanligt.
Och sedan dess har det liksom varit han och jag. Trots att jag var i Tyskland i fyra månader. Och trots att han är i militären och har svårt att ses, även fast jag nu är hemma igen.
Sedan den fredag den 13 är jag övertygad om att fredag den 13 och otur inte alls hör ihop. För jag har aldrig varit lyckligare än den dagen. Och lycka och otur – det är ju totala motsatser.
Vi har haft så många i år. Fredag den 13 alltså. Den första var ju i februari. Sen var det en i mars. Och nu är vi här igen. Dagen med maxad otur.
Fast egentligen tror jag inte riktigt på det där. Speciellt inte med tanke på hur det sett ut tidigare. Speciellt inte med tanke på den första i år.
Fredag den 13 februari.
Jag vaknade runt halv sex och var så trött, ville verkligen inte jobba. Och ville ännu mindre att kvällen skulle komma. Jag hade närmast panikkänslor gällande kvällen.
På jobbet pratade vi och skrattade, och jag kände illamåendet växa inom mig hela dagen. Det slutade med att vi fyra som jobbade på Forum den morgonen satte oss utanför ett kök och snackade allmänt skit. Skrattade åt att vi var klara enhalvtimme innan vi var schemalagda att sluta – speciellt eftersom det ju var fredag den 13. Jag och en annan tjej i min ålder snackade om hur det hade gått för mig att träffa den där killen två dagar tidigare. Den där killen som jag verkligen inte ville träffa, eftersom jag var så äckligt nervös inför det. Lika nervös som jag var inför kvällen. Och jag svarade att det nog gick ganska bra, eftersom han hade bjudit mig på bio ikväll. Och att det förmodligen skulle gå skit. För det var ju ändå fredag den 13, liksom.
Kommer inte ihåg så mycket mer, vad som hände resten av dagen. Jag tror jag packade lite, eftersom jag skulle till Marocko dagen efter med min familj. Kan ha rotat igenom alla mina kläder för att panikslaget inse att jag inte hade något fint att ha på mig. Och sedan sket jag i det, satte på mig något bekvämt istället.
Och sedan kom den. Kvällen med stort K. Jag hade nog egentligen inte så mycket förväntningar. Bara taggad att träffa honom igen. Och lagom nervös också.
Vi träffades utanför Storken, och hämtade ut biljetterna till filmen som började en timme senare. I brist på annat att göra, bestämde vi oss för att gå en promenad. Vi snackade om allt möjligt, och gick på platser som jag brukade undvika när jag gick ensam på grund av hur en annan kille totalt hade raderat mig ur sitt liv efter att vi gick just där. Vi hade trevligt, och sprang in i en av hans systers kompisar men pratade inte så länge med henne. Och sedan hade det plötsligt gått nästan en timme, och vi gick tillbaka till bion. (Där vi för övrigt stod i trappan en kvart bara för att filmen började senare än vi trodde...).
Woman in Black 2. Jag blev upprörd när barnen dog, och efter ett tag märkte han det (typ tio minuter in i filmen?). Det slutade med att vi höll hand resten av filmen, och jag satt typ med huvudet mot hans axel och kände mig dum som ryckte till varenda gång det kom en jumpscare.
När vi gick ut från bion hade det börjat snöa. Jag var varm och lycklig, och vi började gå. Jag visste inte alls vad som skulle hända, men jag ville inte säga hejdå. Jag ville inte åka iväg från honom, så jag bara hakade på åt samma håll som han. Och vi gick där, mitt i natten, i snöfallet, hand i hand. Jag var lyckligare än jag någonsin hade varit tidigare. Vi pratade, skrattade, och gick tysta. Allt var ganska så perfekt.
Vid UKK började jag dock känna att jag var på väg åt totalt fel håll. Och han frågade precis då om han drog iväg mig för lång, och jag svarade lite tyst att jag bor på andra sidan Uppsala. Han skrattade, och frågade varför jag inte sagt något tidigare (vilket man ju kan undra, men precis som jag sa till honom då, ville jag inte sluta snacka med honom). Och sedan bestämde vi oss för att gå åt olika håll. Han bortåt, jag tillbaka. Vi kramades, och det blev helt naturligt en kyss. Och sedan sa vi hejdå igen, och gick iväg.
Jag log hela vägen hem. Ja, inte bara log. Dansade, hoppade, sprang. Jag var så lycklig. Det kändes som att jag svävade. Vägen hem gick mycket snabbare än vanligt.
Och sedan dess har det liksom varit han och jag. Trots att jag var i Tyskland i fyra månader. Och trots att han är i militären och har svårt att ses, även fast jag nu är hemma igen.
Sedan den fredag den 13 är jag övertygad om att fredag den 13 och otur inte alls hör ihop. För jag har aldrig varit lyckligare än den dagen. Och lycka och otur – det är ju totala motsatser.