Vi har haft så många i år. Fredag den 13 alltså. Den första var ju i februari. Sen var det en i mars. Och nu är vi här igen. Dagen med maxad otur.
Fast egentligen tror jag inte riktigt på det där. Speciellt inte med tanke på hur det sett ut tidigare. Speciellt inte med tanke på den första i år.
Fredag den 13 februari.
Jag vaknade runt halv sex och var så trött, ville verkligen inte jobba. Och ville ännu mindre att kvällen skulle komma. Jag hade närmast panikkänslor gällande kvällen.
På jobbet pratade vi och skrattade, och jag kände illamåendet växa inom mig hela dagen. Det slutade med att vi fyra som jobbade på Forum den morgonen satte oss utanför ett kök och snackade allmänt skit. Skrattade åt att vi var klara enhalvtimme innan vi var schemalagda att sluta – speciellt eftersom det ju var fredag den 13. Jag och en annan tjej i min ålder snackade om hur det hade gått för mig att träffa den där killen två dagar tidigare. Den där killen som jag verkligen inte ville träffa, eftersom jag var så äckligt nervös inför det. Lika nervös som jag var inför kvällen. Och jag svarade att det nog gick ganska bra, eftersom han hade bjudit mig på bio ikväll. Och att det förmodligen skulle gå skit. För det var ju ändå fredag den 13, liksom.
Kommer inte ihåg så mycket mer, vad som hände resten av dagen. Jag tror jag packade lite, eftersom jag skulle till Marocko dagen efter med min familj. Kan ha rotat igenom alla mina kläder för att panikslaget inse att jag inte hade något fint att ha på mig. Och sedan sket jag i det, satte på mig något bekvämt istället.
Och sedan kom den. Kvällen med stort K. Jag hade nog egentligen inte så mycket förväntningar. Bara taggad att träffa honom igen. Och lagom nervös också.
Vi träffades utanför Storken, och hämtade ut biljetterna till filmen som började en timme senare. I brist på annat att göra, bestämde vi oss för att gå en promenad. Vi snackade om allt möjligt, och gick på platser som jag brukade undvika när jag gick ensam på grund av hur en annan kille totalt hade raderat mig ur sitt liv efter att vi gick just där. Vi hade trevligt, och sprang in i en av hans systers kompisar men pratade inte så länge med henne. Och sedan hade det plötsligt gått nästan en timme, och vi gick tillbaka till bion. (Där vi för övrigt stod i trappan en kvart bara för att filmen började senare än vi trodde...).
Woman in Black 2. Jag blev upprörd när barnen dog, och efter ett tag märkte han det (typ tio minuter in i filmen?). Det slutade med att vi höll hand resten av filmen, och jag satt typ med huvudet mot hans axel och kände mig dum som ryckte till varenda gång det kom en jumpscare.
När vi gick ut från bion hade det börjat snöa. Jag var varm och lycklig, och vi började gå. Jag visste inte alls vad som skulle hända, men jag ville inte säga hejdå. Jag ville inte åka iväg från honom, så jag bara hakade på åt samma håll som han. Och vi gick där, mitt i natten, i snöfallet, hand i hand. Jag var lyckligare än jag någonsin hade varit tidigare. Vi pratade, skrattade, och gick tysta. Allt var ganska så perfekt.
Vid UKK började jag dock känna att jag var på väg åt totalt fel håll. Och han frågade precis då om han drog iväg mig för lång, och jag svarade lite tyst att jag bor på andra sidan Uppsala. Han skrattade, och frågade varför jag inte sagt något tidigare (vilket man ju kan undra, men precis som jag sa till honom då, ville jag inte sluta snacka med honom). Och sedan bestämde vi oss för att gå åt olika håll. Han bortåt, jag tillbaka. Vi kramades, och det blev helt naturligt en kyss. Och sedan sa vi hejdå igen, och gick iväg.
Jag log hela vägen hem. Ja, inte bara log. Dansade, hoppade, sprang. Jag var så lycklig. Det kändes som att jag svävade. Vägen hem gick mycket snabbare än vanligt.
Och sedan dess har det liksom varit han och jag. Trots att jag var i Tyskland i fyra månader. Och trots att han är i militären och har svårt att ses, även fast jag nu är hemma igen.
Sedan den fredag den 13 är jag övertygad om att fredag den 13 och otur inte alls hör ihop. För jag har aldrig varit lyckligare än den dagen. Och lycka och otur – det är ju totala motsatser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar