We lost all meaning, lost all magic

Jag kommer ihåg första gången vi sågs. Du satt där och höll på din mobil, och jag var så nervös att jag mådde illa. Ville fly iväg, önskade att vi inte någonsin hade börjat prata. Och så tittade du upp, precis när jag ställde mig framför dig, men du fattade nog inte att jag var jag. Inte först. Men sen reste du dig upp, jag sa väl ett svagt hej, och vi kramades. Visst var det lite stelt, men bara kramen gjorde att jag slutade må så illa. Och du luktade så gott.

Sen började vi gå. Istället för att fika, som vi egentligen hade tänkt, gick vi på promenad i fyra timmar. Stockholms gator ringlade fram, och jag vet än idag inte riktigt var vi var. Du hade koll även fast du fick det att låta som att du inte hade det. Vi stannade på ett fik efter ett tag, eftersom det var den varmaste dagen på sommaren. Där satt vi också länge. Du berättade om ditt hemlighetsstämplade jobb, avslöjade allt om det och jag lyssnade intresserat. Jag önskade att jag var lite mer intressant och också kunde prata på, precis som du. Men det var roligare att lyssna. Och när jag väl sa något lyssnade du lika intresserat på mig.

Jag undrar om du vet att tjejen som gick in tio minuter efter oss var min kompis. Jag undrar om du vet att min ursäkt om att gå på toa när vi skulle dra egentligen handlade om att jag skulle prata med henne. Förmodligen anade du något, och det var kanske därför du väntade utanför cafét.

När vi sa hejdå var kramen lång. Jag ville inte släppa dig, och fick känslan av att du inte ville släppa mig. Så annorlunda än sista gången vi sa hejdå. Då undrade du om du kunde skjutsa mig hem, och jag undrar fortfarande om jag borde ha tackat ja. Tänk om jag inte hade planerat att åka till min kompis landställe. Men jag tackade nej. Och min kompis kunde inte ta med sig till sitt landställe. Jag undrar vad som hade hänt om jag tackat ja till dig istället för henne. Hade vi fortfarande pratat idag?

Vi pratade konstant i tre månader. Långa sms-konversationer varje dag. Jag klandrar fortfarande mig själv för att vi slutade, även fast det är lika mycket ditt fel. För du kunde ha svarat. Du kunde ha skickat något litet. Svarat att du inte ville få ut något, att du inte ville prata med mig mer. Inte låta dina sista ord till mig vara att du inte ignorerar mig.

Men det är borta nu. Allt är borta. Du, ditt nummer, våra sms. För jag antar att du också tagit bort allt det. Tänk om det hade varit lika lätt att radera minnen.

Jag kommer ihåg sista gången vi sågs. Du sa att du hade tänkt skicka en snap på mig till mig innan jag hade sett dig, men att du kände dig lite för stalker. Du trodde inte att jag hade sett dig även fast jag hade det, förmodligen långt före du såg mig. Och samma tankar hade passerat genom mitt huvud.

När vi sa hejdå den gången lovade jag att jag inte var surast i världen. För jag var inte sur. Bara besviken. Jag grät när jag var på väg till jobbet, jobbet som började en timme efter att du lämnade mig, och jag undrade vad du hade sagt precis när jag gick. För jag vände bara ryggen till och ignorerade att du sa något, jag ville inte veta. Ropade hejdå över axeln och låtsades vara glad i regnet.

Smset om att du hittar i Uppsala gjorde min eftermiddag bättre, fick mig att må mindre illa. Precis som de dagar när jag gömde mig under min filt och mådde dåligt, fram tills du skickade något.

Och nu sitter jag och gråter sönder på grund av en text om dig. En text om hur bra sommaren var, och hur vintern sakta men säkert frös ner all glädje. Hur vintern sakta frös ner allt mellan dig och mig. Och jag är arg på dig för hur du behandlade mig, men jag kan inte låta bli att sakna stunderna när du var du. När du var den axel jag kunde luta mig mot, och bara känna mig bäst i världen hos.

Fast egentligen var det ju aldrig så. Egentligen var jag ju aldrig din, du var aldrig min. Egentligen var vi bara två vilsna själar på internet. Kanske var det bara jag som tyckte att det fanns någon sorts dragningskraft mellan oss. Kanske var det bara jag som såg vänskapen mellan oss.

Och precis som första gången vi sågs, önskar jag nu att vi aldrig hade börjat prata.
Fick lite nostalgi och bläddrade igenom min gamla blogg (som ligger lösenskyddad, men kvar, på zebgra.blogg.se). Och hittade den här texten.Den här texten skrev jag för nästan precis ett år sedan. Tänk vad mycket som har hänt sedan dess. Då satt jag och grät, tårarna bara strömmade och jag kunde inte sluta. Fan vad arg jag var på honom. Och det gjorde så ont.

Och visst gör det fortfarande ont ibland. Att han bara lämnade, utan ett ord. Men det har också gjort mig hundra gånger starkare. Det har gjort mig säkrare i de relationer jag har, och framförallt uppskattar jag de människor som fortfarande finns i mitt liv.


Skulle jag få chansen att aldrig uppleva det, skulle jag inte ta den. För det var viktigt att det hände, även om det var jobbigt som fan.


Bra att lägga till är också att jag har en pojkvän nu. Han är så mycket bättre än den här första killen var. Och han gör att jag dag för dag hittar tillbaka till mitt rätta jag, den där personen som jag försökte tappa bort lite, för att den första skulle tycka om mig mer.